För några dagar sedan var jag och Cornelia ute och kollade läget i stan. Vi tog oss en sväng inom Game, mest för att kolla läget och lite för att jag var i behov av någon ny underhållning som ett begagnat playstationspel till överkomligt pris.
Vi strosade runt lite, jag hittade inte något som jag var särskilt intresserad av medan Corre hittade ett begagnat Wiispel som hon tyckte verkade roligt.
Men plötsligt råkade jag gå förbi en av de uppställda prova-på-montrarna. Där råkade det ligga en liten Nintendo DS. Vid första anblicken såg bilden lite suddig och konstig ut men man såg ändå att det var en välkänd liten grönklädd figur på skärmen som tålmodigt stod och väntade på att någon skulle plocka upp honom. Det såg ut som Link i Ocarina of Time. Eftersom det är ett av mina favoritspel genom alla tider var jag tvungen att titta närmare.
Wow! Med konsolen i rätt läge förändrades bilden och den suddiga Link-figuren blev plötsligt i 3d, utan töntiga 3d-glasögon!Fantastiskt. Jag ville bara sticka in fingrarna i skärmen, plocka ut honom, sätta honom på axeln och ta med honom hem. Ett massivt ha-begär slog mig. Jag måste ha 3d-Link! Våndorna var många. Efter ett år som student slänger man inte lättvindigt ifrån sig pengar på i princip helt onödiga elektronikprylar. Länge och väl funderade jag, provade, vankade runt lite i butiken, provade igen, undersökte bankkonto, beräknade kommande inkomster och till sist, två minuter innan butiken skulle stänga, gick jag över till disken och meddelade lite casual att jag skulle vilja köpa ett sånt där Nintendo 3DS.
Så nu är jag stolt ägare av ett stycke av vår framtid. För så småningom lär väll allt komma i sån här icke-glasögon-krävande 3d. Jag har inte ångrat mitt köp än i alla fall och när det nya Pokemon dimper ner i brevlådan lär jag vara som ett barn på julafton.
Skönt att man fortfarande kan känna så.
