Cykelräddningen - LIVE!

Mitt cykellås har gått sönder med nyckeln fast i låset och cykeln fast i ett cykelställ. Räddningsaktionen drar igång.

14.47
Tar bussen mot triangeln utrustad med bågfil, skiftnycklar, låsolja, extranycklar och en hoppfull inställning.

15.03
Försöker återigen att få runt nyckeln med hjälp av låsolja. Lyckas inte. Kollar upp cykelns serienummer och beger mig mot cykelhandlaren för att förhoppningsvis kunna få en kopia på kvittot så att jag har något att visa upp när polisen knackar mig på axeln.

15.45
Lyckas efter mycket om och men och många leenden få ett kvitto på cykeln. Han menade dock att det är typ omöjligt att såga upp låset. Så nu ska jag med mitt nya kvitto försöka få någon att klippa upp låset till mig.

16.04
Besöker Lås-Borgström som är villiga att hjälpa mig. För 900 spänn! Fuck that. Nu ska jag skruva loss framhjulet och köpa ett nytt. Det blir inte ens hälften så dyrt...

16.14
Cykeln är fri! Ingen brydde sig. Så lätt är det att sno en cykel på öppen gata i Malmö. Nu ska jag bara hitta ett framhjul.

16.25
550 kr för nytt hjul, däck och slang. Nåja. Bättre än 900 spänn i alla fall

16.40
Aktionen slutförd med lyckat om än lite kostsamt resultat. Har visat upp cykeln för den snälle cykelhandlaren som gav mig kvittot så han kunde se att det var rätt cykel. Bergs cykelservice på amiralsgatan äger. Vilken fin dansk!

Torghandel och andnöd

Yey. Skånekorten har kommit så nu ska det åkas Skåne runt. Jag har kommit på den fantastiska idén att alla inköp förutom dagligvaror skall handlas i en annan stad än Malmö. Så närmast till hands ligger en tripp till Helsingborg för att köpa leggings till Cornelia. Vad gör man inte för att roa sig?

Invigningen av kortet blev dock ingen lång resa. 5 minuters bussresa till Möllan för att shoppa loss lite på torget. Vi borde definitivt åka dit oftare. Så mycket roligare än att handla på en stormarknad. Man kan ju pruta och deala om priset. Fantastiskt. Enda klippet blev i för sig dill för 5 istället för 10 kronor. Men jag kände ju att jag gjorde ett riktigt kap och gick nöjd iväg med mer dill än jag nånsin kommer hinna använda upp. Förutom lite frukt och grönt gick vi in och fyndade några kort-datum-varor på Möllans ost, vilket jag tror ska bli något av en veckotradition. "Äh, där kommer de där igen som aldrig köper ost till fullpris". Så får det bli. Om vi håller på tillräckligt länge kan vi nog beta av en bra bit av sortimentet.

Jag saknar dock fortfarande Möllans kött som stängde för säkert två år sedan. Deras kallrökta oxkorvar var att dö för! Jag började undersöka eventuella ersättare och har köpt hem en provkorv som ska avnjutas med en dansk öl någon gång i veckan. Fortsättning följer.

Dagens pärs var dock träningen. Det var den värsta träningen hittills. Ungefär halvvägs in hade jag fått så mycket stryk av att hålla undermåliga mitsar (stavning? slagkuddar helt enkelt) att jag hade en kraftig andnöd som bara blev värre och värre. Till slut fick jag gå ut och lägga mig i korridoren. En vänlig träningskamrat kom ut och började känna på mina revben och jag försökte få fram att jag var fullt övertygad om att jag inte brutit något. Men man kan ju knappt prata, näsan rinner, ögonen rinner och det känns som om man ska svimma. Fy fan.

Ikväll är det fysträning så då får jag ta revansch. Upp på hästen igen.

Högstadiehäng

Det är ett allmänt känt faktum att man oftast anpassar sig efter umgänget. Samtalsämnen, mängd och typ av skämt, antal svordomar etc är i alla fall för mig mestadels beroende av vem det är jag umgås med och i vilket sammanhang. Hänger man med de gamla subborna (från subway) blir det mycket trash-talk om Subway , med kursarna blir det tentor och venprov och med Kalle och My blir det lite av varje men fortfarande rätt mycket Subway (Ja Kalle och My får en egen kategori.) Så hur blir det när kompisgänget från högstadiet ska samlas igen?

Vi träffas inte så ofta nuförtiden Ola, Roine, Danne, Padde och jag (som Ola sa, låter som ett gäng kåkfarare) men nu har Roine kommit hem från Linköping, Danne bor i Lund över sommaren och Padde är skadad och kan inte träna kickboxning lika hysteriskt som han brukar. Så vi lyckades få allihop till samma plats och vid samma tidpunkt utan att någon cyklade vilse eller försov sig.

I vanlig högstadieanda började det med Falafel. Samtalet var väl ganska artig och väl avstämt - Hur gick det i Linköping? Vad gör du nu då? Trivs du i Göteborg? etc. uppblandat med de senaste skandalerna från Fosie församling och lite minnen från tonåren

På biljardhallen började folk bli lite varmare i kläderna och den vuxna ytan började spricka i kanterna. Långsamt började man glida in i högstadierollerna och kvaliten på både samtalsämnen och skämt sjönk i takt med att de vulgära utspelen och osmakliga kommentarerna ökade.

För att verkligen sätta spiken i kistan till allt vad mognad heter avslutade vi med att kolla film hemma hos Ola. I för sig ganska vuxet och filmen blev "Himlen är osklydigt blå" istället för någon B-actionrulle men det kändes verkligen som om man åkt 10 år tillbaka i tiden och satt och svettades i Dannes källare igen. Det blev kanske inte lika illa som på den tiden men nivån på konversationen sjönk ytterligare några steg, skämten blev lite värre och kommentarerna lite grövre.

Men man kan ju inte annat än att njuta av det. För även om man försöker agera vuxet i alla fall fem dagar i veckan med diskning, städning och räkningar så är det ganska skönt att glida tillbaka till tonåren igen och släppa allt.

Men tacka gud för att det bara blir en kväll i halvåret.

(Kalle skickade förresten sms i morse om att de är på förlossingen! Hoppas allt går bra.)

Smørrebrød

Idag bjöd föräldrarna på en resa till Danmark för att köpa öl och äta smørrebrød. Tanken var att turen skulle gå via Helsingborg till Helsingør men det dåliga vädret ändrade planerna och det blev en bilresa över bron till København. Då kunde man ju dessutom lasta på mer öl!

Efter en snabb visit på Bottle Shop - 93 sekunder från bron, där uteslutande svenskar shoppande inför midsommar åkte vi ner till det gamla svenskhänget Dragør, dit färjan från Malmö tidigare la till. De äldre i sällskapet hade trevligt åt att minnas alla spritbutiker och osthandlare som en gång fanns men som nu blivit klädbutiker och guldsmeder. Jag spanade efter smørrebrød.

Corre i ett regnigt men ganska mysigt Dragør. (I sepia för att matcha den den uråldriga omgivningen. Kameraeffekter is the shit.)

Tids nog fick jag mitt smørrebrød. Det blev fläskesteg med rödkål och gurksallad. Så danskt som det kan bli. Corre fick en lite torftigare friterad Camenbert. Det var ont om vegetariska smørrebrød.

Dagens skörd. Vi borde klara oss över sommaren i alla fall.

Det lediga livet.

-- Sammanfattning: Jag är ledig och försöker aktivera mig själv. Lyckas sådär. --

Eftersom jag tagit mig för att skriva denna blogg i någon form av dagbokssyfte för att hjälpa mitt krassliga minne känner jag att det kan vara på sin plats med en kort redovisning till mig själv av veckan som gått.

Jag är ledig. Eller arbetslös. Arbetsfri. Har obetald semester. Hursomhelst var det längesedan jag var ledig under en så här lång sammanhängande period. Senast var nog sommarlovet -05. Så vad har jag lyckats aktivera mig själv med?

Jag har (förutom att titta på tv och spela alldeles för mycket tv-spel):

- Spelat basket med Kalle och My.

- Spelat Risk med Kalle och My och vunnit ett parti!

- Tränat och fått en fruktansvärd träningsvärk i mina lår.

- Försökt uttrycka mig kreativt och komponera låtar med gitarren. Har inte gått något vidare.

- Tristess-handlat på Willys och fyndat färsk vitkål. Tristess-handling är när man handlar trots att man inte behöver det för att ha något att göra.

- Väntat på sommarvärmen som försvann lagom till min ledighet.

- Tagit en öl i goda vänners lag på Golden (numera Golden Shiva. Fancy-schmancy!) med Maja, Jeanne +1 = Majas dejt.

- Övat på att rita saker i olika perspektiv. Väldigt random, men kan man spendera tiden under tråkiga föreläsningar genom att rita nonsens kan man väl göra det hemma också.

Så. Då kommer jag ihåg den här veckan. Nu blir det snart en tur till Golden igen, den här gången med Carola och imorgon väntar en tripp till Helsingør med föräldrarna för att köpa öl och äta smörrebrød. Snart borde dessutom skånekorten dimpa ner i brevlådan och då jädrar ska jag och Corre ut och återupptäcka det skånska landskapet!

Världens minsta katt

Testar mest hur det här funkar i mobilen. Det är ju helt klart mycket mer tidsödande. Men det verkar ju funka bra till att lägga upp bilder.

Haha! Titta på Åke. Inte större än att han får plats mellan tummen och pekfingret!

Slagtad

-- Sammanfattning: Vi var på Slagt. Det levde upp till lågt ställda förväntningar. Tasty gör äckliga kebabtallrikar. --

Jag kan inte riktigt komma ihåg när jag senast besökte Slagthuset nattetid, men sen har jag ju också uttalat dåligt minne. Det var i alla fall ett bra tag sedan och tidigare erfarenheter har väl inte varit de bästa så min skepsis var stor när folk började peppa för en utgång dit. Det skulle vara stora saker på gång. Alla klubbar i Malmö skulle vara där! Fem dansgolv! Inte bara det vanliga white trash-dunket utan även ett golv med indie! Dj-Daniel och Dj-Johan, som man ändå fått någon form av förtroende för efter alldeles för många KB-besök, skulle vara med på något hörn så jag vände kappan efter vinden och anslöt mig till marschen mot Slagt.

Som bilden ovan kanske varslar om var det väl ingen större hit. De första vi möter inne på Slagt är ovan nämnda DJs förpassade till att förlusta sig själva till klockan 03.20 innan de fick upprätta ett dansgolv. Det tilltänkta indie-golvet spelade Eric Prytz och vi började känna oss lite snuvade på konfekten. Det var trots detta helt klart den bästa kvällen på Slagt hittills (det blev lite bättre efter Prytz) men det behöver ju inte säga så mycket. Värt, det för mig mycket dyra inträdet och löjligt höga ölpriserna? Nja, men kanske mer minnesvärt än att sitta hemma och spela Worms.

Appropå besvikelser kan jag upplysa om att Tastys kebabtallrik varken är värt sitt pris eller det arteroskleros-framkallande innehållet.

RISK!

-- Sammanfattning: Vi har spelat Risk. Jag förlorade. Jag blev vansinnig. My är gravid. Worms är roligt. Karatejogging utomhus är uppfriskande. --

Risk. Hatkärlek. Något annat kan mitt förhållande till detta storartade brädspel inte beskrivas som. Jag älskar Risk. Jag tycker det är skitroligt och hade gärna spelat ett riskparti om dagen. Jag hatar Risk. Jag förlorar alltid och det brukar barka åt helvete redan under första-andra rundan, jag tvingas slåss i underläge hela spelet och är egentligen aldrig med i spelet om segern. För att bli klyschig: Jag älskar att hata Risk.

Gårdagens inbjudna kombattanter var Jona, Sofia, Kalle och My. Som vanligt gick det åt helvete för mig under första rundan då Jona verkade bestämma sig för att bara lägga krut på att förstöra mitt liv. GAH! Jag var nära att fysiskt attackera Jona varje gång han slog sexa på sexa och tvingade fram enorma förluster för varje litet skitland jag försökte erövra.

Medan jag och Jona förde en tynande tillvaro på de amerikanska kontinenterna stod giganternas kamp mellan Corre och Kalle/My (Sofia var gravt ointresserad och lämnade spelet ganska omgående) vilken Kalle och My så småningom tog hem. Grattis! My är för övrigt så jävla gravid att jag varje riskkväll är allvarligt oroad över att det ska sluta med en skrikande bebis på vardagsrumsgolvet och en efterbörd i badkaret.

Nåväl. Kan knappt bärga mig till nästa parti!

Desto bättre gick det för mig när vi gav upp Risk och började spela Worms istället. Återigen ett fantastiskt spel. Aggressionen och frustrationen som växt upp under Risk kunde få sitt utlopp genom de våldsamma maskarna. Nostalgin flödade och den sena natten/tidiga morgonen blev ganska angenäm.

Träningen igår var lite annorlunda då det första vi gjorde var att springa ut ur dojon och jogga en runda i den intilliggande parken istället. Jag försökte undvika att titta på de vi joggade förbi men jag vågar anta att vi blev ganska utstirrade där vi sprang runt, runt en lekplats barfota i vita dräkter med färgglada band. Det var dock inte så farligt att springa barfota som jag trodde och det var väldigt skönt att slippa den svettiga dojon för en gångs skull. Jag svettades inte så mycket överhuvudtaget igår då vi övade Katas (En kata, flera katas? Typ röreslemönster med olika slag och blockeringar. Lite som att dansa.) och jag hade inte gjort någon av dem tidigare. Så jag vevade mest runt med armarna och försökte kopiera den som stod närmast. Jag såg nog lika opassande ut som barfotalöpet i parken.

Prisa gud! Här kommer skatteåterbäringen!

-- Sammanfattning: Jag har fått skatteåterbäring. Bokade en resa till Where the action is. Tittade på Death Proof. Blev knappast hänförd. Spoilervarning. Skönt att slippa svettas idag. --

Ja, man kan väl inte annat än att citera Broder Tucks bevingade ord denna dag. Sommaren är räddad. I alla fall i en månad till.

Vad är då det första man gör när man kommit över denna efterlängtade summa pengar? Man spenderar den så fort man kan! Chop, chop! Nu har vi bokat in några dagar i Göteborg för att besöka Where the action is. Ett herrans meck var det att hitta någonstans att bo. Vandrarhem eller hotell? Var är billigast? Var är närmast? Var ligger någonting överhuvudtaget i Göteborg? Pallar man sova i en sovsal eller är man för bekväm för detta?

Vi beslutade oss för att vi inte pallade med en sovsal men vandrarhem verkade ändå billigast. Mycket var dock redan fullbokat och när vi upptäckte att man betalade per person och inte per rum visade det sig att vandrarhem inte var så hemskt billigt ändå. Så vi unnade oss ett lågbudget hotell med havutsikt för en överkomlig summa. För denna lyx fick vi betala 60 kronor mer än för ett rum utan havsutsikt. Fint som snus.

Såg Tarantinos "Death Proof" idag.

Det var en sån film som jag inte riktigt kan finna tilltalande men misstänker samtidigt att jag på något sätt missat the bigger picture. Det kanske låg något fantastiskt i att sitta och lyssna på fyra tjejers hjärndöda snack om absolut ingenting under större delen av filmen. Man skulle kanske bygga upp någon relation till dem innan de utan omsvep dödas och kastas ur storyn. Det var kanske hela poängen att visa hur otroligt vanliga dessa stackars mordoffer (och mördare) faktiskt var. Det var väl ingen dålig film. Mot slutet blev det mer Tarantino-galet och räddade lite. Men många scener kändes plågsamt utdragna. Filmnördar är välkomna med sin syn på det hela.

Skönt att slippa den kvävande värmen för en dag förresten. Svettades så mycket på träningen igår att jag trodde jag skulle torka ihop som ett skrumpet fikon. Vem kom på idén att bygga träningslokaler utan någon form av ventilation? Riktigt varma dagar kommer folk börja svimma till höger och vänster. Bara man inte blir det första.

Att döpa en blogg

-- Sammanfattning: Jag motiverar mitt nyuppstartade bloggande med mitt dåliga minne. Får ångest över vad bloggen ska heta. Hittar den här gamla bloggen från gymnasiet och beslutar att forsätta där jag slutade. --

Vem är Yang Wi?

Historien om Yang Wi är lång och tämligen tråkig så jag kan bara som hastigast nämna att det är mitt elektroniska alter ego. Det används kanske inte så mycket numera då man blivit gammal och känner att det mest respektabla är att använda sitt riktiga namn i de flesta sammanhang. Men nu verkar det som om det har blivit dags att damma av det gamla användarnamnet igen.

För nu tänkte ju jag ge mig på bloggandet igen. Många bloggar har startats och många bloggar har övergetts men något som hittills aldrig hänt är att en blogg försvunnit. För evigt är de dömda att flyta runt som vrakspillror på det oändliga cyberhavet.

Perfekt! tänkte jag. Jag har ett fruktansvärt minne och börjar på allvar oroa mig över att jag på äldre dar ska ha glömt bort stora delar av mitt liv (upptäckte över några öl i parken med Ylwa att hon kom ihåg mer om min gymnasietid än vad jag själv gör). Så var kan då vara bättre att samla lite minnen och tankar än i ett medium som inte ser ut att försvinna inom en överskådlig framtid? Sagt och gjort. Dags att börja blogga igen.

Men vad ska bloggen heta? Åh, ångesten.

The Fighting Nurse! Självfallet! Jag studerar ju till sjuksköterska och kombinerar detta med min, förvisso ganska nyligen påbörjade karateträning. Töntigt, tyckte Cornelia och min entusiasm vacklade. Hon läser ju ändå en del bloggar och jag läser inga alls så hon borde ju ha koll. Jakten på det perfekta namnet fortsätter. Vem är jag? Hur sammanfattar jag mig själv i ett namn? Något annat som har med utbildningen att göra kanske. "Kanylernas betvingare". Låter som en blogg för knarkare. Något med min fascination för Star Wars. För nördigt. En låttitel eller något, föreslog Cornelia. För pretentiöst för mig. Något med min thing för ordet faeces? För äckligt. Pingvin-relaterat? Tja, om man vill ha besök av tredjeklassare som skriver sin Comic Sans-artikel till skoltidningen (gör kids fortfarande skoltidningar? Jag kommer ihåg att alla ville skriva om delfiner på min tid... jag skrev om pokémon.).

Så efter många om och men bestämde jag mig för att ändå köra på med The Fighting Nurse. Bara för att upptäcka att det redan var taget av en religiös MMA-fighter från Filippinerna. Tillbaka till ruta ett. I ren desperation föll jag fem år tillbaka i tiden och provade tillgängligheten för "Yang Wi". Upptaget! Vilken idiot har snott mitt alter ego? Jag själv, visade det sig och jag snubblade in på den här gamla övergivna bloggen som drevs några månader i gymnasiet. Så jag plockar upp tråden igen. Får se hur länge det varar den här gången.