Bästa tisdagen ever.
Det var vad jag tänkte när jag var på väg hem med min kära Hilda. Solen sken i mina ögon och blänkte på Hildas halvlösa stänkskärmar, vinden var i ryggen och temperaturen tillät nästan en cykeltur utan vantar... mycket bättre kan det alltså inte vara.
Eftersom min mp3 dog vid Södervärn hade jag gott om tid att reflektera över min tillvaro utan få lust att trumma på styret och bli okoncentrerad. Mitt i denna harmoni dök plötsligt två tecken upp i mitt huvud:
<3
Det störde mig omedelbart. Jag blev nästan förbannad. Dels för att jag inte hade något viktigare att tänka på än två löjliga tecken och dels för att de faktiskt betyder nånting för många människor. Vad ser du? Själv ser jag en 3:a, alltså talet tre och en < vilket betyder att någonting är större/mindre än något annat. Vissa människor ser ett hjärta... Det är ju en skymf mot alla hjärtan i hela världen.
Jag ser det framför mig...
En kärlekskrank fjortis sitter och skriver ett lunar-inlägg till sin pojkvän. Men usch va dåligt.. hon har ju inget hjärta att lägga in i sitt "pUzZiz" som hon alltid gör på msn. Fjortisen tänker febrilt... Hon skulle ju kunna göra ett (L), han skulle förstå vad hon menade, han kanske tom skulle kopiera in det i sin msn för att titta på hjärtat. Men man vet ju aldrig, tänkte fjortisen och undersökte noggrant sitt tangentbord i jakt på en knapp med ett litet hjärta på. Efter noggranna studier kom hon fram till att en sådan knapp inte existerar. Hennes ögon föll plötsligt på 3:an. Det liknar ett halvt hjärta, tänkte fjortisen glatt och skrev "PuzZiz 3" till sin käresta. Ett halvt hjärta är ju bättre än inget. Men det kan ju misstolkas. Han kanske inte ser det romantiska i en trea. Jag behöver en spets, mumlade fjortisen för sig själv och tryckte på <-tangenten. <3 dök upp på hennes skärm. Ett hjärta! hurrade fjortisen och skrev med ens "PuZziZ <3<3<3" och postade sitt inlägg. För alla ser ju att det självklart är ett hjärta.
Bah, för mig kan det lika gärna vara en glasstrut. Men främst är det ett ofullständigt matematiskt tal: 3 är större än nånting. Vad vet vi inte eftersom alla idioter använder talet för att vissa sin kärlek i cyberrymden. Vilket trams.
Nu borde jag få pris för "Mest onödiga klagomålet 2006". Jag tar emot det med stolthet om någon orkar snickra ihop det.
C'est tout idioties!
Tuesday, January 31, 2006
Sunday, January 29, 2006
Braindead
Om man låter bli att använda hjärnan tillräckligt länge försvinner hjärnsubstans då?
Det känns så.
Den här helgen har verkligen varit hjärndöd. Den började med en hjärndöd fredagskväll i ett hjärndött svedala och fortsatte med en totalt oproduktiv och hjärndöd lördag för att avslutas med den mest hjärndöda söndag världen någonsin skådat. Jag var till och med på ett hjärndött gym.
Oh! Det är för att jag börjat träna. Min teori om att hjärncellerförsvinner i takt med att muskelmassan ökar verkar stämma. Usch... tur man kompenserar med chips och skräpmat mellan träningspassen så att hjärnan får sitt välbehövda fett.
Nåja, snart börjar en ny vecka med tonnes av inställda lektioner. Yey.
En sak uträttade jag dock i helgen och det var att laga min kära Hilda. Nu kan ja tvärbromsa med henne utan att bakhjulet riskerar att flyga av. Känns säkert. Så nu ska jag bli sund och ekonomisk på alla sätt och vis och börja cykla till skolan igen. Yey igen.
Annes att-göra-lista:
- Sluta vara hjärndöd
Det känns så.
Den här helgen har verkligen varit hjärndöd. Den började med en hjärndöd fredagskväll i ett hjärndött svedala och fortsatte med en totalt oproduktiv och hjärndöd lördag för att avslutas med den mest hjärndöda söndag världen någonsin skådat. Jag var till och med på ett hjärndött gym.
Oh! Det är för att jag börjat träna. Min teori om att hjärncellerförsvinner i takt med att muskelmassan ökar verkar stämma. Usch... tur man kompenserar med chips och skräpmat mellan träningspassen så att hjärnan får sitt välbehövda fett.
Nåja, snart börjar en ny vecka med tonnes av inställda lektioner. Yey.
En sak uträttade jag dock i helgen och det var att laga min kära Hilda. Nu kan ja tvärbromsa med henne utan att bakhjulet riskerar att flyga av. Känns säkert. Så nu ska jag bli sund och ekonomisk på alla sätt och vis och börja cykla till skolan igen. Yey igen.
Annes att-göra-lista:
- Sluta vara hjärndöd
Wednesday, January 25, 2006
Semlor och ångest
Idag är det onsdag. Det är även studiedag. Ett olyckligt sammanträffande.
Missförstå mig inte. Stuidedagar är alltid trevligt att ha. Men onsdagar är softaste dan på veckan, inklämd som en vilodag mellan Gympa-tisag och Tre-timmar-Grahn-torsdag. Just den dagen slipper vi vara i skolan. Ändå typiskt...
Appropå Grahn så får han gärna åka tillbaks till Gambia och stanna där. Ingen kan skapa en sån kollektiv ångest som den mannen. För er som inte vet vem det är så är det min geografi/samhällslärare. I för sig så vet alla som läser det här förmodligen vem det är men om någon förvirrad internetsurfare hittat hit ska den ju inte känna sig ovälkommen. Hur som helst så finns det inget som ger mig mer ångest än hans arbeten.
Äckel-arbete... Gaaaah!
Förrutom att oroa mig över mitt arbete så hade jag en angenäm fika med Linnea och Hanna idag. Bösigt värre. De vräkte i sig semlor men mina principer förbjuder mig att äta dessa underbara bakverk före februari. Annars blir det ju ingen speciellt. Chokladbullar (negerbullar för er som föredrar det) duger bra fram tills dess.
För övrigt är det en månad minus en dag kvar tills jag är 18. Så alla vet...
Annes att-göra-lista:
- Börja med skit-arbetet
- Laga Hilda
Missförstå mig inte. Stuidedagar är alltid trevligt att ha. Men onsdagar är softaste dan på veckan, inklämd som en vilodag mellan Gympa-tisag och Tre-timmar-Grahn-torsdag. Just den dagen slipper vi vara i skolan. Ändå typiskt...
Appropå Grahn så får han gärna åka tillbaks till Gambia och stanna där. Ingen kan skapa en sån kollektiv ångest som den mannen. För er som inte vet vem det är så är det min geografi/samhällslärare. I för sig så vet alla som läser det här förmodligen vem det är men om någon förvirrad internetsurfare hittat hit ska den ju inte känna sig ovälkommen. Hur som helst så finns det inget som ger mig mer ångest än hans arbeten.
Äckel-arbete... Gaaaah!
Förrutom att oroa mig över mitt arbete så hade jag en angenäm fika med Linnea och Hanna idag. Bösigt värre. De vräkte i sig semlor men mina principer förbjuder mig att äta dessa underbara bakverk före februari. Annars blir det ju ingen speciellt. Chokladbullar (negerbullar för er som föredrar det) duger bra fram tills dess.
För övrigt är det en månad minus en dag kvar tills jag är 18. Så alla vet...
Annes att-göra-lista:
- Börja med skit-arbetet
- Laga Hilda
Sunday, January 22, 2006
Nös, nös, nös
Jag lider med norrlänningarna.
Trots att hela norrland är som en enda stor bondhåla fullt med motorcross-cyklar och öronlapps-mössor, så lider ja med dem. För dom här snö. Och inte lite heller.
Fast de är kanske härdade efter ett helt liv i minusgrader.
Men vi stackars malmöbor som är vana vid ett lite mer tempererat klimat får ju naturligtvis stora problem när snödrivorna hopar sig utanför våra fönster. Både psykist och fysiskt.
Fysiskt eftersom det är så jobbigt att gå i snö. Naturligtvis. Ska man gå någonstans måste man planera in tio minuter extra för oförutsedda omvägar kring snöhögar och slaskpölar. Dessutom halkar man hela tiden och måste ha med i sin tidsplan att man kan ligga medvetslös på trottoaren i en kvart eller så.
Den psykiska delen handlar mest om längtan till våren och sommaren. När man ser snön blir man påmind om hur långt borta dessa underbara årstider är. Snön har kanske viss charm. Ett tag! Innan snön blir brun och kallas slask, vilket den blir rasande fort på våra sydliga breddgrader. Istället för vykortsmotiv med snötyngda granar är verkligenheten bruna snöhögar omgivna av en sörja av något som knappast kan liknas vid snö. Och det gör ju ingen människa glad.
C'est tout.
Annes att-göra-lista
- Inte äta gul snö
- Flytta till Equador
Verklighet
Jävla idyll....
Trots att hela norrland är som en enda stor bondhåla fullt med motorcross-cyklar och öronlapps-mössor, så lider ja med dem. För dom här snö. Och inte lite heller.
Fast de är kanske härdade efter ett helt liv i minusgrader.
Men vi stackars malmöbor som är vana vid ett lite mer tempererat klimat får ju naturligtvis stora problem när snödrivorna hopar sig utanför våra fönster. Både psykist och fysiskt.
Fysiskt eftersom det är så jobbigt att gå i snö. Naturligtvis. Ska man gå någonstans måste man planera in tio minuter extra för oförutsedda omvägar kring snöhögar och slaskpölar. Dessutom halkar man hela tiden och måste ha med i sin tidsplan att man kan ligga medvetslös på trottoaren i en kvart eller så.
Den psykiska delen handlar mest om längtan till våren och sommaren. När man ser snön blir man påmind om hur långt borta dessa underbara årstider är. Snön har kanske viss charm. Ett tag! Innan snön blir brun och kallas slask, vilket den blir rasande fort på våra sydliga breddgrader. Istället för vykortsmotiv med snötyngda granar är verkligenheten bruna snöhögar omgivna av en sörja av något som knappast kan liknas vid snö. Och det gör ju ingen människa glad.
C'est tout.
Annes att-göra-lista
- Inte äta gul snö
- Flytta till Equador
Verklighet
Jävla idyll....
Thursday, January 19, 2006
Macho
Idag var jag på ett gym.
Jag inte bara var där, jag tränade till och med.
Vansinnigt aktivt.
Jag har försökt undvika gym en längre tid eftersom jag generellt sett inte tycker om människorna som finns där. Nu var detta dock ett Friskis & Svettis-gym vilket innebär att där finns fler motionerande karriärskvinnor än läskiga muskelberg. Jag gillar inte muskelberg. De får mig att må dåligt. Skälet till detta är tvådelat:
1. Jag känner mig vansinnigt liten bredvid dem
2. Jag kan inte förstå hur människor vill se ut så där. Det ger mig huvudvärk.
Nej, jag är inte avundsjuk även fast jag blir anfådd av att lyfta en tändsticksask. Jag tycker bara det är läskigt. Personligen hade jag funnit det obekvämt att inte kunna hålla mina armar rakt ner längs sidorna, för att ta ett exempel. Dessutom har muskelberg oftast en mentalitet som jag inte riktigt klarar av. Hela macho-man-prylen.
Macho-man har jag aldrig varit och kommer gud hjälpe mig aldrig att bli. Det är primitivt. Jag ska fortsätta att generalisera och säga att jag seriöst har en teori om att ju mer muskler en kille (ja, främst killar) får desto mindre hjärnsubstans verkar han ha. Kanske beror det på att de inte behöver lika mycket hjärna längre. Skulle någon förolämpa dem behöver de inte tänka ut en snappy come-back utan ger helt enkelt förolämparen på käften. Behöver de ett jobb kan de bli lagerarbetare, lastbilschaufför, rörmockare eller någonting annat mindre IQ-krävande.
De som inte har några muskler kompenserar detta med mer hjärnaktivitet. Ger förolämparen svar på tal (om de är rappa i käften, annars håller sorgligt många tyst). Jobben blir ju mer åt det akademiska hållet. Utan att skryta vill jag placera mig själv i denna kategorin.
De som är svaga och dumma är det däremot synd om. Må högre makter hjälpa dem.
För att återknyta till inledningen. Gym är inte enbart av ondo. Det sägs ju att kroppen mår bra av lite motion och man känner sig lite friskare om man kan göra 25 armhävningar utan att förvandlas till en flämtande svettig hög på golvet. Det tycker jag i alla fall. Sen skiter jag i vad ni tycker.
Det var dagens.
Annes att-göra-lista:
- Se mer Scrubs
- Undvika att bli så där:
Jag inte bara var där, jag tränade till och med.
Vansinnigt aktivt.
Jag har försökt undvika gym en längre tid eftersom jag generellt sett inte tycker om människorna som finns där. Nu var detta dock ett Friskis & Svettis-gym vilket innebär att där finns fler motionerande karriärskvinnor än läskiga muskelberg. Jag gillar inte muskelberg. De får mig att må dåligt. Skälet till detta är tvådelat:
1. Jag känner mig vansinnigt liten bredvid dem
2. Jag kan inte förstå hur människor vill se ut så där. Det ger mig huvudvärk.
Nej, jag är inte avundsjuk även fast jag blir anfådd av att lyfta en tändsticksask. Jag tycker bara det är läskigt. Personligen hade jag funnit det obekvämt att inte kunna hålla mina armar rakt ner längs sidorna, för att ta ett exempel. Dessutom har muskelberg oftast en mentalitet som jag inte riktigt klarar av. Hela macho-man-prylen.
Macho-man har jag aldrig varit och kommer gud hjälpe mig aldrig att bli. Det är primitivt. Jag ska fortsätta att generalisera och säga att jag seriöst har en teori om att ju mer muskler en kille (ja, främst killar) får desto mindre hjärnsubstans verkar han ha. Kanske beror det på att de inte behöver lika mycket hjärna längre. Skulle någon förolämpa dem behöver de inte tänka ut en snappy come-back utan ger helt enkelt förolämparen på käften. Behöver de ett jobb kan de bli lagerarbetare, lastbilschaufför, rörmockare eller någonting annat mindre IQ-krävande.
De som inte har några muskler kompenserar detta med mer hjärnaktivitet. Ger förolämparen svar på tal (om de är rappa i käften, annars håller sorgligt många tyst). Jobben blir ju mer åt det akademiska hållet. Utan att skryta vill jag placera mig själv i denna kategorin.
De som är svaga och dumma är det däremot synd om. Må högre makter hjälpa dem.
För att återknyta till inledningen. Gym är inte enbart av ondo. Det sägs ju att kroppen mår bra av lite motion och man känner sig lite friskare om man kan göra 25 armhävningar utan att förvandlas till en flämtande svettig hög på golvet. Det tycker jag i alla fall. Sen skiter jag i vad ni tycker.
Det var dagens.
Annes att-göra-lista:
- Se mer Scrubs
- Undvika att bli så där:
Tuesday, January 17, 2006
Bloggar is the shit
Bloggar, bloggar, bloggar.
Varenda idiot-with-an-opinion har dem.
Har du en åsikt? Skriv en blogg!
Vill du klaga på något? Skriv en blogg!
Vill du klaga på dig själv? Skriv en blogg! (eller en Lunardagbok)
Tror du att någon intresserar sig för ditt liv och vill veta vad du tycker och tänker? Skriv en blogg!
Jag är inte fåfäng (inte officiellt i alla fall).
Jag vet att mina visdomsord kommer att läsas av en ytterst sluten liten skara av människor. Med stor sannolikhet ingen utanför min vänskapskrets, om ens det.
Men det ska ja inte hindra mig från att se till att den här sidan i alla fall får en vettig blogg.
För det finns så vansinnigt många ointressanta bloggar. Man blir mörkrädd, paranoid och undrar skrämt vart världen är på väg när man ser hur många idiotiska åskiter som cirkulerar fritt ute i cyber-etern.
Värst är nog dem som använder bloggen som en regelrätt dagbok.
De flesta för dagbok för att de nån gång i framtiden ska kunna damma av de gamla anteckningarna och minnas en svunnen tid. Det är sunt. Man har så mycket att minnas att minst hälften försvinner i farten och att man då vill föra lite anteckningar innan allt förpassas till glömskans små gråa hörn är trots allt förståeligt.
Hur som helst är det vissa som inte riktigt förstått det här. De för nämnligen dagbok för andra.
Det förstår jag inte.
Har folk inte tillräckligt att hålla reda på i sina egna liv för att samtidigt orka intressera sig för andras?
"Jag gjorde ditt och jag gjorde datt och sen gjorde ja lite mer av ditt" Va? Nej? Hörde jag någon viska lite försynt "så intressant"? Trodde väll inte det...
Sedan finns de dem som har förväxlat sin datorskärm med klagomuren.
Vissa bloggar är bara fyllda med klagosång och förakt mot allt och alla. Ingen annan åsikt än skrivarens egen kan överhuvudtaget vara ens i närheten av rätt. Man placerar sig själv på en skabbig tron, insvept i stora lila moln av självgodhet och arrogans.
Men vänta... Kastas inte här enorma stenar i lika stora glashus?
Nej. Naturligtvis inte. Eftersom min åsikt faktiskt är den rätta. Så fort min mun öppnas uppenbarar sig sanningen i ett rosa skimmer. Min visdom är en oas som aldrig kommer att torka ut i denna tröstlösa öken av idioti.
Tack för idag.
Annes Att-göra-lista:
- Se mer Scrubs
- Bli mer ödmjuk
Ett litet ps.
Jag skulle vilja avsluta med en bild på min goda vän Sofia när hon statuerar exempel på hur man inte vill se ut på en bild om ens mamma får tag på den.
Varenda idiot-with-an-opinion har dem.
Har du en åsikt? Skriv en blogg!
Vill du klaga på något? Skriv en blogg!
Vill du klaga på dig själv? Skriv en blogg! (eller en Lunardagbok)
Tror du att någon intresserar sig för ditt liv och vill veta vad du tycker och tänker? Skriv en blogg!
Jag är inte fåfäng (inte officiellt i alla fall).
Jag vet att mina visdomsord kommer att läsas av en ytterst sluten liten skara av människor. Med stor sannolikhet ingen utanför min vänskapskrets, om ens det.
Men det ska ja inte hindra mig från att se till att den här sidan i alla fall får en vettig blogg.
För det finns så vansinnigt många ointressanta bloggar. Man blir mörkrädd, paranoid och undrar skrämt vart världen är på väg när man ser hur många idiotiska åskiter som cirkulerar fritt ute i cyber-etern.
Värst är nog dem som använder bloggen som en regelrätt dagbok.
De flesta för dagbok för att de nån gång i framtiden ska kunna damma av de gamla anteckningarna och minnas en svunnen tid. Det är sunt. Man har så mycket att minnas att minst hälften försvinner i farten och att man då vill föra lite anteckningar innan allt förpassas till glömskans små gråa hörn är trots allt förståeligt.
Hur som helst är det vissa som inte riktigt förstått det här. De för nämnligen dagbok för andra.
Det förstår jag inte.
Har folk inte tillräckligt att hålla reda på i sina egna liv för att samtidigt orka intressera sig för andras?
"Jag gjorde ditt och jag gjorde datt och sen gjorde ja lite mer av ditt" Va? Nej? Hörde jag någon viska lite försynt "så intressant"? Trodde väll inte det...
Sedan finns de dem som har förväxlat sin datorskärm med klagomuren.
Vissa bloggar är bara fyllda med klagosång och förakt mot allt och alla. Ingen annan åsikt än skrivarens egen kan överhuvudtaget vara ens i närheten av rätt. Man placerar sig själv på en skabbig tron, insvept i stora lila moln av självgodhet och arrogans.
Men vänta... Kastas inte här enorma stenar i lika stora glashus?
Nej. Naturligtvis inte. Eftersom min åsikt faktiskt är den rätta. Så fort min mun öppnas uppenbarar sig sanningen i ett rosa skimmer. Min visdom är en oas som aldrig kommer att torka ut i denna tröstlösa öken av idioti.
Tack för idag.
Annes Att-göra-lista:
- Se mer Scrubs
- Bli mer ödmjuk
Ett litet ps.
Jag skulle vilja avsluta med en bild på min goda vän Sofia när hon statuerar exempel på hur man inte vill se ut på en bild om ens mamma får tag på den.
Subscribe to:
Comments (Atom)