Ode till en cykel

En av mina mest älskade ägodelar försvann idag.

Min kära cykel, Hilda (även känd som Vilda Hilda i yngre dar), stals av någon samvetslös apvarelse rakt utanför mitt subway där jag sliter i mitt anletes svett.

Ok, jag antar att jag har mig själv att skylla lite eftersom jag för en gångs skull inte låst cykeln, hade glömt nyklarna hemma. Men ändå, vad är det som säger att bara för att en cykel råkar vara olåst så är den till för allmähetens bruk? Ingen skam i kroppen här dessa cykelstjälande ligister.

Till helvetets sjunde krets kommer förrädare och cykeltjuvar.

Nu får man väll försöka hitta en värdig ersättare... snyft. Stackars Strindberg.

För övrigt sitter jag ju en lördagkväll och skriver det här. Woho! Party on! Live on the edge!
Nåja, imorron ska ju trots allt "Askis" jobba igen. Bäst att han är pigg då så att han kan betjäna alla idioter som helt utan tanke på sina medmänniskor glatt sticker näsan utanför dörren varenda dag och bidrar till världens elände och förfall. För att inte tala om Tyskar.

Nej, tyskar ska vi inte ens prata om.

Det var säkert en tysk som tog Hilda och ch satte på taket på sin opel-kombi från 87 innan han glatt åkte hem till Dortmund med sina snoriga ungar, hjärtligt smaskande på en sub som han med nöd och näppe lyckats beställa med kroppsspråk och i bästa fall knaglig engelska.

I'm with stupid.

Korsförhör i Subways tjänst.

Jepp. Jag har lyckats med bedriften att få ett drägligt jobb att spendera några timmar om dagen på.
Som korsförhörare på Subway. Allt efter ett strikt upplagt protokoll.

Ni som skulle råka ha vägarna förbi kan förbereda er på strömmen av frågor som ni kommer mötas av genom att läsa genom följande lista:

- Vad vill du ha för bröd?
- Helt eller halv?
- Vad vill du ha på det?
- Vill du ha ost?
- Vill du ha alla grönsaker?
- Vill du ha salt eller färsk gurka?
- Oliver och Jalapenos?
- Vill du ha lök?
- Vilket dressing vill du ha? (överlägset den svåraste frågan)
- Vill du ha något att dricka?
- Ska du äta här eller ta med?
- En påse då kanske?

Vill du ha ett meal måste du även kunna svara på frågorna:
- Chips eller cookie?
- Vilken sorts chips/cookie vill du ha?

Detta rabblar man upp ett antal gånger varje dag. Rätt tjatigt efter ett tag speciellt om man har någon bredvid som också betjänar en kund. Det blir liksom i kanon.

"Vill du ha alla grönsaker?"
........."Vill du ha alla grönsaker?"
................."Vill du ha alla grönsaker?"

Subs kommer ta över mitt liv. Vart jag än tittar ser jag subs. När jag blundar ser jag subs. Footlong eller 6-inches? Parmesan och Oregano-bröd i massor! Sweet oninon-sås regnar från himlen. Gaaah.

För övrigt vill jag bara tillägga att det borde vara ett brott mot mänskliga rättigheter eller någon FN-konvention att man ska behöva leva i den här hettan. Det är kriminellt varmt. Lööök.

The land of bös

För en vecka sedan, precis vid den här tiden, satt man iklädd en blå-gul t-shirt och en blå-gul halsduk med en blå-gul flagga på kinden och en plasttrumpet i ett fast grepp, på olympiastadiums sämsta platser i väntan på få se en liten boll sparkas runt, runt, runt, runt för att slutligen efter 89 smärtsamma minuter hamna i rätt nät.

Fotbolls-vm är sinnessjukt. Vilket engagemang som uppstår ur tomma intet över något så obetydligt som en liten kula gjort av syntetläder och plast. Och elva svettiga män som springer efter den som ett gäng golden retrivrar naturligtvis.

En grov uppskattning är att det säkert var 60 000 svenskar i berlin förra veckan. 47 000 inne på själva staduim men åtskilliga på storbildsskärmar runt om i stan. Vansinne. Det var verkligen svenskar överallt. Fulla, blå-gul-målade, skrikande, bösiga svenskar. Stackars berlinare. De inhemska invånarna såg minst sagt förskräckta ut där de satt inträngda i sina säten på tunnelbanan tillsammans med några hundratal svenskar och undrade färmodligen om de ska se ropen "iiiin me bollen i mål" som något hotfullt och upprorsviglande.

I sann bös-anda tog de svenska supporter-tåget hela gatan fram till stadium i besiktning och gjorde förmodligen en av VMs mest beundransvärda supporter-marcher. Tom de militärliknande tyska polizei verkade glada och tutade glatt med i svenskarnas hejjerramsor. Så bööööös.

För att inte tala om all bratwurst som såldes överallt. Man tror ju att det liksom är som i sverige att falafelkiosker och hamburgerbarer dominerar över svenska specialliteter som köttbullar och panbiff men i tyskland kunde man verkligen få deras legendariska bratwurst överallt. Och mycket av den! undertecknad åt ju en halvmeter bratwurst instoppad, dubbelvikt i ett baguette-bröd. Faktiskt riktigt gott.

Slutligen måste jag ge en liten tribute till Johan Eriksson från Huaröd (nånstans i skånes vildmarker) som började dricka öl halv åtta på onsdagens morgon och var sedan i stort sett full ända tills ankomsten till svågertorps station fredagkväll då han avslutat starkt med några groggar på väg över öresundsbron. En anmärkningsvärd bedrift. Bra jobbat Johan, du var den bäste buss-medresenär man kan ha...

Förebilder och skräckexempel

Lördagkväll. Svedala var måttligt kul (mycket överraskande).
Varför är det emo i mina högtalare? Usch, måste bort.

Människor påverkar andra människor. Så är det, tror jag alla kan hålla med om. Vissa ser upp till andra och vill bli bli och agera som dem. De är förebilder. Andra är motsatsen. De är skräckexempel och med det levande exempel på hur man inte vill bete sig i allmän beskådan.

Jag har kommit på att jag inte har några förebilder. Jag har bara skräckexempel. Jag vet inte exakt hur jag vill bete mig men jag vet precis hur jag inte vill bete mig. Det har folk visat mig. Folk jag stört mig på. Som den goda medborgare och medmänniska jag är vill jag bespara andra människor att se mig ha samma beteende.

Det är lika bra. Det är alltid svårt att härma en annan persons sätt och stil. Det blir oftast krystat, falskt och patetiskt. Däremot är det mycket lättare att låta bli att härma en persons beteende. Stanna upp och tänka "nej, shit... så där gjorde ju den där jobbiga tjejen på den där festen, usch fy fan... jag ska minsann vara bättre än så". lätt som en plätt och en anseende skjuter i höjden. I alla fall i ens egna ögon, och det är ju det som räknas. Självrespekt, mina damer och herrar.

Så tack till alla mina skräckexempel där ute. Ni hjälper mig att bli en bättre människa.

haha... idioter! Je vous aime.

Or de la vie

Idag hade jag åter en nattlig prommenad med underbar musik. Sedan när ja kom hem igen åt jag Havre Fras.
Detta fick mig att fundera över hur mycket gott och trevligt som finns i livet. Mer än det där elementära som familj, vänner bla bla. Utan sånt som sätter lite guldkant på livet (och då menar ja inte Hansa Kompaniet).

Sådant som...

... Havre Fras
... Stjärnklara nätter
... Brasor
... Sovmornar
... Att cykla i medvind
... Soliga sommardagar
... Sushi
... Lagom fylla
... Scrubs
... Pengar på mobilen
... Pengar på busskortet
... Att ha de båda ovanstående samtidigt!
... Banka på saker som låter
... Tändstickor (det är ju brasor i fickformat)
... Pingviner!

Öh, orkar inte mer nu. Fyller på senare.

Bögar i bergen

Idag såg jag en underbar film. Brokeback mountain. Äntligen, efter att ha velat se den så länge.

Så skönt att få se nått helt annorlunda på bio. Ingen förutsägbar, killen-kommer-få-tjejen-i-slutet produktion a la hollywood. Frågan var istället - kommer killen få killen? how wonderful.

Efter filmen sa Ylwa nått i stil med att "Roligt att den mest manliga filmen ja sett på länge handlar om två bögar" och det är svårt att säga nått annat. Hur man kan få en romantisk scen att framstå som ett slagsmål men ändå behålla en viss romantik övergår mitt förstånd men regissören lyckades faktiskt. Ackomanjerat av diverse manliga frustande. Heath Ledger lät verkligen som en brunstig tjur. Charmigt.

Från ultra-män till ultra-mesar:
Idag var jag på gymet. Under en liten vattenpaus stod ja tittade ut genom fönstret ner på parkeringen utanför (precis vid ingången till myrorna på heleneholm för er som varit där). Där noterade jag en idiot som parkerat sin lilla skåpbil, med tillhörande släp precis utanför ovan nämnd ingång så att han blockerade vägen för att bilar som skulle ut från parkeringen. Mycket riktigt växte kön snart.

När jag fem minuter senare tittade ut genom fönstret stod samma skåpbil kvar med samma lilla kö av bilar som snällt väntade på att han skulle flytta sig. I bilen längst fram satt ett par i övre medelåldern och i typiskt svensson-snitt. Gjorde inte ett skit. Tutade inte ens eller försökte på något sätt få mannen, som glatt lastade sitt släp med soffor och golvlampor, att förstå att han faktiskt stod i vägen.

Så typiskt svenskar. Ingen vågar säga till, ingen vågar stå upp mot någon annan. Tränger sig någon i kön muttrar folk lite surt men ingen sätter den ohyffsade lymmeln på plats. Ja skulle vlija se samma scen som vid myrorna utspelas i valfri stad vid medelhavet. Då hade det varit ord och inga visor för buffeln med släpet istället för att som i detta fallet, kvinnan stiger ur bilen och frågar mannen lite försynt om han skulle kunna flytta sig.
Hade det varit mellanöstern hade de kanske till och med bränt upp bilen, med släp, soffor och allt. Nå, kanske inte. Det finns reaktion och det finns för mycket reaktion.

Imorron blir det indiskt nyårsfirande. Rasande intressant. Hoppas maten är god.

På vinterns höst

Idag har det varit en vansinnigt depressiv dag.

Grått, piss-kallt, mulet, lätt snö-fall och inte en skymt av våren så långt ögat kan nå.

Är det fel om man tycker att våren borde infinna sig snart? Är mars för tidigt? Jag kommer inte ihåg när det blev varmt ifjol men jag är 100% säker på att jag slapp se snö i stort sett oavbrutet från december till mars. Stackars norrlänningar. De måste vara ett olyckligt folk.

Äh, vem fan bryr sig om norrlänningar. De är väll vana. Värre är det för oss stackars malmöbor. Om jag minns rätt från NO-lektionerna i högstadiet så kommer all jordens energi från solen. Alltså även våran energi. Inte konstigt att människor då blir sura och deprimerande om det ligger feta moln i vägen och snor all vår energi och bara lämnar kvar ett grådassigt skit-ljus åt oss. Blörk, ja kan spy på hela systemet med moln och årstider. Två årstider räcker. Sommar i kanske fyra månader sedan vår resten av året. En lagom behagligt varm vår och sedan lite mer intensiv värme under sommaren. Åh, vad underbart.

Men nu är det inte så och om det nånsin blir så, så kommer förmodligen polerna smälta och vi får vatten upp till knäna och blir inte mindre deprimerade för det. Vädret är en bitch. Halvåret oktober-mars är en bitch. Hela jorden är en bitch.

Jag behöver nån att beklaga mig för... det känns som om jag är depressiv i onödan här...

BITCH!

I nattens stillhet

Nattens stillhet... man kan inte annat än älska den.

Att vandra fram längs tomma gator, förbi mörka trädgårdar och tysta radhus en kylig men ändå inte kall natt är nått av det bästa jag vet. Med en lagom melankolisk låt i hörlurarna (Kaizers Orchestra - 170) blir stunden fulländad.
Stänger man av musiken är allt tyst. Vilket är väldigt skönt efter en hel dag av ljud och oljud. Det enda som hörs är det stilla bruset från de få bilar som passerer på Ringvägen.

Gatlyktornas gula sken varvas med de blåa skyltarna från Statoil-macken och de enorma bokstäverna från Maxis lika enorma varuhus. Att dessutom se lite hederliga röda neonrör på Focus Neons uråldriga skylt gör ju inte stämmningen sämre.

Gullvik är lyckligtvis ett vansinnigt lugnt område vilket gör att harmonin inte behöver påverkas av rädsla för att bli påhoppad av någon galning eller rånare. Den enda personen jag mötte var en väktare och hans hund. En liten ful hund som var snäll nog att inte skälla. Den respekterade den sköra tystnaden.

Det låter för mycket i världen. Bilar, bussar, hundar, men särskilt människor låter för mycket. Så fort det blir tyst känner folk sig obekväma och vill få igång ett samtal, sätta på mp3n eller kanske bara vissla lite för sig själva. För få har insett charmen med en tyst stund. En tyst, lite dunkel stund. En midnatt under en gatlykta.

Harmoni.

Eat shit and die.

Eat shit and die...

... Ni som klagar på min blogg
... Alla med goose-jackor
... Folk med piercing i ansiktet (ink. tungan)
... Amy Diamond
... Amy Diamond igen!!
... Den störste idioten
... Moderater
... Resten av Alliansen för den delen också
... Fjortisar
... Limhamns "Medborgargarde"
... Folk som lyssnar/utövar/tycker om techno (med alla jävla undergrenar)
... Choklad-reklamer
... Flaggbrännande Muhammed-älskare
... Kent
... Folk som ska ha falafel "Med bara den milda såsen, tack"
... George Bush med tillhörande Redneck-anhängarestyle
... Ni som tar religion på allvar
... Magnus Grahns uppgifter
... Dogge Doggelito
... Alla dryga människor
... Malmös bilister
... Skånska vintern
... "Ungraren"
... Alla som tycker Korv Stroganof är mat
... Frikyrkliga
... Espresso House
... James Blunt med fans
... EMO-kids (gör ord till handling nån gång)
... Den som kom på Alla hjärtans dag
... Alla djurvänner
... Alla djur också förresten... förutom pingviner
... Big Brother
... Simple Plan
... Skolbespisningen (för en gångs skull ska de äta skit som omväxling)
... Alla idioter, det blir en hel del det
... Morgondagen
... Gårdagen
... Februari-mörkret, Ge mig ljus!
... Jag själv, för att jag gör den här jädra listan
... Ni som ger förslag till vad som ska vara på listan (förrutom roine. killen tänker som jag)
... Sverigedemokrater och liksinnade
... Sportfånar
... Muskelberg
... Snobbar
... Fånar som chattar i "comments"
... Sär skrivningar
... Den där reklamen med en äcklig familj som dansar till indisk musik
... Hemmafester
... Carola
... Bimbos



Listan fylls på...

<3 <3 <3

Bästa tisdagen ever.

Det var vad jag tänkte när jag var på väg hem med min kära Hilda. Solen sken i mina ögon och blänkte på Hildas halvlösa stänkskärmar, vinden var i ryggen och temperaturen tillät nästan en cykeltur utan vantar... mycket bättre kan det alltså inte vara.

Eftersom min mp3 dog vid Södervärn hade jag gott om tid att reflektera över min tillvaro utan få lust att trumma på styret och bli okoncentrerad. Mitt i denna harmoni dök plötsligt två tecken upp i mitt huvud:

<3

Det störde mig omedelbart. Jag blev nästan förbannad. Dels för att jag inte hade något viktigare att tänka på än två löjliga tecken och dels för att de faktiskt betyder nånting för många människor. Vad ser du? Själv ser jag en 3:a, alltså talet tre och en < vilket betyder att någonting är större/mindre än något annat. Vissa människor ser ett hjärta... Det är ju en skymf mot alla hjärtan i hela världen.

Jag ser det framför mig...
En kärlekskrank fjortis sitter och skriver ett lunar-inlägg till sin pojkvän. Men usch va dåligt.. hon har ju inget hjärta att lägga in i sitt "pUzZiz" som hon alltid gör på msn. Fjortisen tänker febrilt... Hon skulle ju kunna göra ett (L), han skulle förstå vad hon menade, han kanske tom skulle kopiera in det i sin msn för att titta på hjärtat. Men man vet ju aldrig, tänkte fjortisen och undersökte noggrant sitt tangentbord i jakt på en knapp med ett litet hjärta på. Efter noggranna studier kom hon fram till att en sådan knapp inte existerar. Hennes ögon föll plötsligt på 3:an. Det liknar ett halvt hjärta, tänkte fjortisen glatt och skrev "PuzZiz 3" till sin käresta. Ett halvt hjärta är ju bättre än inget. Men det kan ju misstolkas. Han kanske inte ser det romantiska i en trea. Jag behöver en spets, mumlade fjortisen för sig själv och tryckte på <-tangenten. <3 dök upp på hennes skärm. Ett hjärta! hurrade fjortisen och skrev med ens "PuZziZ <3<3<3" och postade sitt inlägg. För alla ser ju att det självklart är ett hjärta.

Bah, för mig kan det lika gärna vara en glasstrut. Men främst är det ett ofullständigt matematiskt tal: 3 är större än nånting. Vad vet vi inte eftersom alla idioter använder talet för att vissa sin kärlek i cyberrymden. Vilket trams.

Nu borde jag få pris för "Mest onödiga klagomålet 2006". Jag tar emot det med stolthet om någon orkar snickra ihop det.

C'est tout idioties!

Braindead

Om man låter bli att använda hjärnan tillräckligt länge försvinner hjärnsubstans då?

Det känns så.
Den här helgen har verkligen varit hjärndöd. Den började med en hjärndöd fredagskväll i ett hjärndött svedala och fortsatte med en totalt oproduktiv och hjärndöd lördag för att avslutas med den mest hjärndöda söndag världen någonsin skådat. Jag var till och med på ett hjärndött gym.

Oh! Det är för att jag börjat träna. Min teori om att hjärncellerförsvinner i takt med att muskelmassan ökar verkar stämma. Usch... tur man kompenserar med chips och skräpmat mellan träningspassen så att hjärnan får sitt välbehövda fett.

Nåja, snart börjar en ny vecka med tonnes av inställda lektioner. Yey.

En sak uträttade jag dock i helgen och det var att laga min kära Hilda. Nu kan ja tvärbromsa med henne utan att bakhjulet riskerar att flyga av. Känns säkert. Så nu ska jag bli sund och ekonomisk på alla sätt och vis och börja cykla till skolan igen. Yey igen.

Annes att-göra-lista:
- Sluta vara hjärndöd

Semlor och ångest

Idag är det onsdag. Det är även studiedag. Ett olyckligt sammanträffande.

Missförstå mig inte. Stuidedagar är alltid trevligt att ha. Men onsdagar är softaste dan på veckan, inklämd som en vilodag mellan Gympa-tisag och Tre-timmar-Grahn-torsdag. Just den dagen slipper vi vara i skolan. Ändå typiskt...

Appropå Grahn så får han gärna åka tillbaks till Gambia och stanna där. Ingen kan skapa en sån kollektiv ångest som den mannen. För er som inte vet vem det är så är det min geografi/samhällslärare. I för sig så vet alla som läser det här förmodligen vem det är men om någon förvirrad internetsurfare hittat hit ska den ju inte känna sig ovälkommen. Hur som helst så finns det inget som ger mig mer ångest än hans arbeten.

Äckel-arbete... Gaaaah!

Förrutom att oroa mig över mitt arbete så hade jag en angenäm fika med Linnea och Hanna idag. Bösigt värre. De vräkte i sig semlor men mina principer förbjuder mig att äta dessa underbara bakverk före februari. Annars blir det ju ingen speciellt. Chokladbullar (negerbullar för er som föredrar det) duger bra fram tills dess.

För övrigt är det en månad minus en dag kvar tills jag är 18. Så alla vet...

Annes att-göra-lista:
- Börja med skit-arbetet
- Laga Hilda

Nös, nös, nös

Jag lider med norrlänningarna.

Trots att hela norrland är som en enda stor bondhåla fullt med motorcross-cyklar och öronlapps-mössor, så lider ja med dem. För dom här snö. Och inte lite heller.

Fast de är kanske härdade efter ett helt liv i minusgrader.
Men vi stackars malmöbor som är vana vid ett lite mer tempererat klimat får ju naturligtvis stora problem när snödrivorna hopar sig utanför våra fönster. Både psykist och fysiskt.

Fysiskt eftersom det är så jobbigt att gå i snö. Naturligtvis. Ska man gå någonstans måste man planera in tio minuter extra för oförutsedda omvägar kring snöhögar och slaskpölar. Dessutom halkar man hela tiden och måste ha med i sin tidsplan att man kan ligga medvetslös på trottoaren i en kvart eller så.

Den psykiska delen handlar mest om längtan till våren och sommaren. När man ser snön blir man påmind om hur långt borta dessa underbara årstider är. Snön har kanske viss charm. Ett tag! Innan snön blir brun och kallas slask, vilket den blir rasande fort på våra sydliga breddgrader. Istället för vykortsmotiv med snötyngda granar är verkligenheten bruna snöhögar omgivna av en sörja av något som knappast kan liknas vid snö. Och det gör ju ingen människa glad.

C'est tout.

Annes att-göra-lista
- Inte äta gul snö
- Flytta till Equador



Verklighet

Jävla idyll....

Macho

Idag var jag på ett gym.

Jag inte bara var där, jag tränade till och med.
Vansinnigt aktivt.

Jag har försökt undvika gym en längre tid eftersom jag generellt sett inte tycker om människorna som finns där. Nu var detta dock ett Friskis & Svettis-gym vilket innebär att där finns fler motionerande karriärskvinnor än läskiga muskelberg. Jag gillar inte muskelberg. De får mig att må dåligt. Skälet till detta är tvådelat:

1. Jag känner mig vansinnigt liten bredvid dem
2. Jag kan inte förstå hur människor vill se ut så där. Det ger mig huvudvärk.

Nej, jag är inte avundsjuk även fast jag blir anfådd av att lyfta en tändsticksask. Jag tycker bara det är läskigt. Personligen hade jag funnit det obekvämt att inte kunna hålla mina armar rakt ner längs sidorna, för att ta ett exempel. Dessutom har muskelberg oftast en mentalitet som jag inte riktigt klarar av. Hela macho-man-prylen.

Macho-man har jag aldrig varit och kommer gud hjälpe mig aldrig att bli. Det är primitivt. Jag ska fortsätta att generalisera och säga att jag seriöst har en teori om att ju mer muskler en kille (ja, främst killar) får desto mindre hjärnsubstans verkar han ha. Kanske beror det på att de inte behöver lika mycket hjärna längre. Skulle någon förolämpa dem behöver de inte tänka ut en snappy come-back utan ger helt enkelt förolämparen på käften. Behöver de ett jobb kan de bli lagerarbetare, lastbilschaufför, rörmockare eller någonting annat mindre IQ-krävande.

De som inte har några muskler kompenserar detta med mer hjärnaktivitet. Ger förolämparen svar på tal (om de är rappa i käften, annars håller sorgligt många tyst). Jobben blir ju mer åt det akademiska hållet. Utan att skryta vill jag placera mig själv i denna kategorin.

De som är svaga och dumma är det däremot synd om. Må högre makter hjälpa dem.

För att återknyta till inledningen. Gym är inte enbart av ondo. Det sägs ju att kroppen mår bra av lite motion och man känner sig lite friskare om man kan göra 25 armhävningar utan att förvandlas till en flämtande svettig hög på golvet. Det tycker jag i alla fall. Sen skiter jag i vad ni tycker.

Det var dagens.

Annes att-göra-lista:
- Se mer Scrubs
- Undvika att bli så där:

Bloggar is the shit

Bloggar, bloggar, bloggar.

Varenda idiot-with-an-opinion har dem.

Har du en åsikt? Skriv en blogg!
Vill du klaga på något? Skriv en blogg!
Vill du klaga på dig själv? Skriv en blogg! (eller en Lunardagbok)
Tror du att någon intresserar sig för ditt liv och vill veta vad du tycker och tänker? Skriv en blogg!

Jag är inte fåfäng (inte officiellt i alla fall).
Jag vet att mina visdomsord kommer att läsas av en ytterst sluten liten skara av människor. Med stor sannolikhet ingen utanför min vänskapskrets, om ens det.
Men det ska ja inte hindra mig från att se till att den här sidan i alla fall får en vettig blogg.

För det finns så vansinnigt många ointressanta bloggar. Man blir mörkrädd, paranoid och undrar skrämt vart världen är på väg när man ser hur många idiotiska åskiter som cirkulerar fritt ute i cyber-etern.

Värst är nog dem som använder bloggen som en regelrätt dagbok.
De flesta för dagbok för att de nån gång i framtiden ska kunna damma av de gamla anteckningarna och minnas en svunnen tid. Det är sunt. Man har så mycket att minnas att minst hälften försvinner i farten och att man då vill föra lite anteckningar innan allt förpassas till glömskans små gråa hörn är trots allt förståeligt.

Hur som helst är det vissa som inte riktigt förstått det här. De för nämnligen dagbok för andra.
Det förstår jag inte.
Har folk inte tillräckligt att hålla reda på i sina egna liv för att samtidigt orka intressera sig för andras?
"Jag gjorde ditt och jag gjorde datt och sen gjorde ja lite mer av ditt" Va? Nej? Hörde jag någon viska lite försynt "så intressant"? Trodde väll inte det...

Sedan finns de dem som har förväxlat sin datorskärm med klagomuren.

Vissa bloggar är bara fyllda med klagosång och förakt mot allt och alla. Ingen annan åsikt än skrivarens egen kan överhuvudtaget vara ens i närheten av rätt. Man placerar sig själv på en skabbig tron, insvept i stora lila moln av självgodhet och arrogans.

Men vänta... Kastas inte här enorma stenar i lika stora glashus?

Nej. Naturligtvis inte. Eftersom min åsikt faktiskt är den rätta. Så fort min mun öppnas uppenbarar sig sanningen i ett rosa skimmer. Min visdom är en oas som aldrig kommer att torka ut i denna tröstlösa öken av idioti.

Tack för idag.

Annes Att-göra-lista:
- Se mer Scrubs
- Bli mer ödmjuk

Ett litet ps.

Jag skulle vilja avsluta med en bild på min goda vän Sofia när hon statuerar exempel på hur man inte vill se ut på en bild om ens mamma får tag på den.